Fuglesang öppnade observatorium på Svalbard
Från Svalbard går det att se norrskenet som på ingen annan plats på jorden. Det är en av anledningarna till att den norska regeringen valt att satsa på ett nytt norrskensobservatorium där. Det är även skälet till att svenska forskare utnyttjar Svalbard som observationsplats.
Den 18 februari öppnade Christer Fuglesang ett norrskensobservatorium på Svalbard. Observatoriet, som är uppkallat efter den norske fysikprofessorn och norrskensforskaren Kjell Henriksen, ligger på det 500 meter höga Breinosa-berget utanför Svalbards huvudort Longyearbyen. Observatoriet hör till universitetsfilialen UNIS på Svalbard.
Ett av instrumenten på observatoriet drivs av svenska forskare i samarbete med engelska kollegor, och UNIS ingår i ett nätverk av norrskensforskningsstationer och norrskensforskare. Nätverket leds av professor Ingrid Sandahl på Institutet för rymdfysik i Kiruna.
Svalbard en unik plats
Svalbard befinner sig på en mycket intressant plats för norrskensforskning. Det ligger tillräckligt långt norrut att det ska gå att studera det norrsken som är aktivt dagtid över kanadensiska arktis medan det är mörkt och natt på Svalbard.
– Så vi kan se dagsidans norrsken i mörker, säger Ingrid Sandahl.
Att det är så hänger ihop med hur de magnetiska och geografiska polerna är förskjutna i förhållande till varandra.
– Detta gör det oerhört intressant att göra optiska observationer från Svalbard. Vi kan se saker som man inte kan se på andra ställen.
Därför är hela 16 vetenskapliga organisationer från 7 länder representerade vid observatoriet. Därmed har det bland de största internationella kompetenserna på området. Det är också världens nordligaste norrskensobservatorium.
De små detaljerna
Institutionen för Rymd och plasmafysik på KTH deltar i ett av instrumenten. Det är Spectrographic Imaging Facility, SIF.
– Med det observerar vi norrskenet och tittar på ljus i olika våglängder. Vi kan bestämma vad för slags emissioner som ger upphov till norrsken. Det kan i sin tur säga något om hur energirika elektronerna är som ger upphov till norrskenet, säger Hanna Dahlgren, doktorand på institutionen.
Hanna Dahlgren och hennes kollegor är också inblandade i ett instrument som finns på den EISCAT-radaranläggning som finns på Svalbard. EISCAT-anläggningen samarbetar ibland med ESA:s Cluster-satelliter för att studera atmosfärens gräns mot rymden.
– Vid den anläggningen har vi tre kameror som har väldigt hög upplösning, både rumsligt och i tid, säger Hanna Dahlgren. Fältet vi fotograferar är bara tre grader stort, vilket motsvarar 5x5 km på den höjd norrskenet är. Det gör att vi kan studera norrskenets minsta strukturer, som är relativt okända. Vi behöver se och förstå de här finskaliga strukturerna för att förstå norrskenet. Tillsammans gör kameran vi har på EISCAT och spektrografen på observatoriet att vi får en mycket bra helhetsbild av vad som pågår.
Mörkt och bra på toppen
Kjell Henriksen var drivkraften bakom den första stationen för att observera norrsken vid Longyearbyen på Svalbard. Denna station börjar nu bli till åren, och ligger dessutom så nära Longyearbyen att den störs av ljuset därifrån. Detta var det största skälet till att man valde att lägga det nya observatoriet uppe på en bergstopp.
ESA har också en stödstation för satelliter på Svalbard. ESA:s svalbardstation stöder bland annat operationerna av satelliterna Envisat och ERS-2. Stationen ger också stöd åt NASA- och EUMETSAT-satelliter.