Saturnus roterar i otakt
Nya mätningar av Cassini pekar på en annan rotationstakt för Saturnus än vad Voyager mätte upp för 26 år sedan. Förklaringen kan vara att Saturnus roterar i otakt med sig själv.
Som för alla jätteplaneter är Saturnus rotationsperiod svår att mäta. Detta beror på att man bara ser de allra översta lagren av ett enormt tjockt molntäcke. Den eventuella ytan ligger begravd långt under ett djup dit kameror kan nå. Samtidigt är det enormt viktigt att känna till rotationsperioden för att kunna göra bra modeller av planeternas inre struktur och vädersystem. Därför får astronomerna ta till indirekta metoder för att mäta jätteplaneternas dygn.
Svårt att mäta på gasjättar
När man mäter gasjättars rotation är det i första hand hur magnetfältet wobblar när planeten roterar som man försöker mäta på. Om magnetfältet lutar mot rotationsaxeln – som på i stort sett alla himlakroppar som har ett centralt magnetfält – så ger detta "vinglande" ett bra mått på hur själva planeten roterar. Nu råkar just Saturnus magnetfält vara exakt upplinjerat med rotationsaxeln, så denna metod fungerar inte. Istället har man försökt mäta på radiosignaler från processer i den övre atmosfären men som är associerade med magnetfältet.
Forskarna mäter på fenomen som grovt sett kan liknas vid norrskenet på Jorden, och antar att de liksom på Jorden följer magnetfältet. I detta arbete deltar även svenska fysiker.
– Det instrumentkonsortium som IRF i Uppsala bidragit med instrument till har mätt Saturnus rotation med hjälp av radiosignaturer, säger Jan-Erik Wahlund på Institutet för rymdfysik i Uppsala. Där kan vi se att "radiorotationen" har ändrats från Voyagers tid.
Sex minuters skillnad
Den rotationstid Voyager mätte när sonden svischade igenom saturnussystemet 1980 var 10 timmar, 39 minuter och 22,4 sekunder. Den period Cassini mätt är 10 timmar och 45 minuter, nästan sex minuter längre. Sex minuter är lite för mycket för att det enkelt ska gå att förklara bort.
– Det finns inga chanser att jätteplanetens rotation faktiskt ändrats på det kvartssekel som gått sedan Voyager, säger jan-Erik Wahlund.
De som arbetat med Voyager och Cassini-teamet menar också att chansen för mätfel eller instrumentfel likaledes är obefintlig. Det måste ligga en genuin vetenskaplig gåta i botten.
– Sannolikt beror det på att det magnetosfäriska plasmat "laggar" efter neutralatmosfären, säger Jan-Erik Wahlund.
Olika delar av Saturnus och dess atmosfär kan alltså rotera olika snabbt, och Voyager och Cassini har mätt på olika delar.
– Om det är så skall det nog vara möjligt att under Cassinis fortsatta observationer få ett svar.