Från tegelmåne till rymdlaboratorium - Rymdstationernas historia

En av de första som nämnde en rymdstation var den amerikanske prästen och författaren Edward Everett Hale. Den han skrev om skulle vara byggd av tegel och skulle hjälpa sjöfarare att navigera. Året var 1869, vid samma tid som Jules Verne skickat sina äventyrare runt månen.

Den förste som pratade om rymdstationer som vi känner igen dem idag var möjligen den transylvanienfödde tyske rymdpionjären Hermann Oberth, 1923. Han förslog att man skulle placera en rymdstation på 1 000 kilometers höjd, och att den kunde användas för att observera både stjärnorna och jorden, understödja räddningsoperationer, meteorologiska observationer, observationer under militära konflikter, och som bränslestation för längre rymdfärder och att den skulle underhållas av mindre förrådsraketer. Det blev sedan upp till en av hans elever, Werner von Braun, att realisera många av Oberths idéer.

Vid ungefär samma tidpunkt skrev två officerare i den Österrikiska armén, baron Guido von Pirquet och Hermann Noordung om liknande rymdstationer. Deras rymdstation skulle drivas med solpaneler, och Noordung var den förste som beräknade en geostationär bana. Hans rymdstation hade formen av en toroid, en 'flottyrmunk', något som sedermera blev mycket vanligt, inte minst inom science fiction-genren.

Två kockar och fyra ordonnanser

Man insåg tidigt problemet med tyngdlöshet. Vanligtvis tänkte man sig komma runt problemet genom att sätta snurr på stationerna, och på så sätt skapa en artificiell upplevelse av gravitation. Den snurrande, hjullika rymdstationen i 2001 – en rymdodyssé har bildat skola, och räknade bland annat von Braun bland sina påhejare.

Britten H. E. Ross föreslog 1949 att man skulle skicka upp en rymdstation i delar och sätta ihop den på plats. Också tidstypiskt såg han i sin 24-mans besättning inte bara ingenjörer och forskare, utan också två kockar och fyra ordonnanser.

Strax innan den första rymdstationen, 1969, frågade Gerard O'Neill, pilot, apollokandidat och professor i fysik, om en planetyta var det bästa stället att grunda kolonier utanför jorden. Istället föreslog han att man skulle bygga milslånga cylindrar som roterade för att ge en artificiell gravitation och där hundratusentals eller miljontals människor kunde bo. I O'Neills efterföljd har en världsomspännande organisation som kallar sig L 5 Society sprungit upp. Den är uppkallad efter den punkt i jorden-månen-systemet som O'Neill ansåg var lämplig att placera rymdkolonier i.

Sovjet först – igen

NASA, som bildades 1958, började tidigt studera rymdstationer, och räknade med att ha en uppe runt 1970. Med det hade USA blivit först. Nu blev de inte det. Den äran tillfaller Sovjetunionen och Saljut 1, som sköts upp 19 april 1971. Den var 20 meter lång, 4 meter i diameter, vägde 18 ton och hade en effektiv volym på ungefär 90 m³. Den fick besök av en besättning som under 23 dagar utförde en serie vetenskaplig och ingenjörstekniska experiment. Saljut 1 störtade efter ett knappt halvår i omloppsbana.

Två år senare, den 14 maj 1973 sköts så slutligen den amerikanska rymdstationen, Skylab, upp. Skylab var en betydligt större konstruktion är Saljut 1. Den var 36 meter lång, var 6 meter i diameter, vägde 76 ton och hade en volym på 360 m³.

Skylab – pionjär med problem

Starten var inte problemfri utan i princip så nära en katastrof man kunde komma. Skölden mot mikrometeoriter som också fungerade som solskydd lossnade i starten, liksom en av de två solpanelerna. Skräp från skölden kilade dessutom fast den återstående solpanelen, vilket gjorde att Skylab när den väl nådde sin bana nästan helt saknade energiförsörjning.

Den första besättningen lyckade dock under sin 28 dagar långa vistelse göra stationen operationsduglig och utförde också många vetenskapliga experiment och observationer. Den andra besättningen fortsatte både reparationer och det vetenskapliga arbetet, och stannade uppe i 59 dagar. Den tredje besättningen lyfte den 16 november 1973, och stannade uppe i då häpnadsväckande 84 dygn. Alla tre Skylab-besättningarna slog dåvarande rekord i rymdvistelse.

Därefter var det meningen att Skylab skulle ligga i malpåse tills skyttelflygningarna kom igång 1979. Men det programmet försenades till 1981, och Skylab ansågs vara i för dåligt skick för att motivera några extraordinära insatser. Stationen mötte därför sitt slut 11 juli 1979 då den till största delen brann upp vid återinträdet i atmosfären. De delar som nådde marken hamnade i Australien, vilket bland annat ledde till att en australiensisk kommun bötfällde USA 400 dollar för nedskräpning.

Saljut och Mir

Det sovjetiska Saljut-programmet fortsatte, med både civila och militära versioner. Med Saljut 7, som sköts upp 19 april 1982, hade 72 besättningar med både sovjetiska och internationella kosmonauter arbetat i någon av stationerna under 1 697 dagar och ett antal kosmonauter hade slagit Skylabs vistelserekord flera gånger om.

Efterföljaren till Saljut-serien, Mir, blev det första internationella samarbetet på rymdstationsområdet, med både amerikanska, europeiska och andra kosmo- och astronauter. Den blev också den första rymdstation som sköts upp i moduler, även om de sista Saljut-stationerna börjat experimentera med detta.

Den första komponenten till Mir sköts upp 19 februari 1986, den sista 23 april 1996. I sin slutliga konfiguration vägde Mir ca 130 ton och var 35 meter lång.

I början av nittiotalet beslutade det som då blivit Ryssland att de inte hade råd att fortsätta underhålla Mir. Så den 23 mars 2001 störtade Mir in i jordens atmosfär över Stilla havet. Då hade dåvarande amerikanske vicepresidenten Al Gore och den ryske premiärministern Viktor Tjernomyrdin meddelat att deras båda länder gemensamt skulle satsa på det som blev den internationella rymdstationen, ISS. Den första komponenten till ISS skickades upp i november 1998, den första riktiga modulen – ursprungligen ämnad för Mir 2 – 12 juli 2000 och den första besättningen anlände 2 november 2000. Nu, sex år senare, ska alltså ISS få en svensk besättningsman.