Bilder, dofter och prover från Titans fantastiska värld

”Vi har nu fått vissa förklaringar till varför Titan ser ut som den gör,” säger doktor Martin Tomasko, som är forskare och ansvarig för radiometern DISR (Descent Imager-Spectral Radiometer). ”Geologiska tecken på nederbörd, erosion, mekanisk abrasion och andra spår av vätska tyder på att de fysiska processer som skapat Titan i stort sett är desamma som de processer som skapat jorden.”

Radiometerns fantastiska bilder visar att Titans väderleksförhållanden och geologi har stora likheter med jordens. Bilderna visar täta flodsystem som löper från ljusare högland till mörka, flacka och lägre liggande områden. De mindre flodarmarna går samman i större flodsystem, som övergår i sjöar med öar och rev. Dessa har anmärkningsvärda likheter med de som finns på jorden.

Doktor Tomaskos slutsatser bekräftas av de mätningarna från gaskromatografen och masspektrometern GCMS samt av instrumentet SSP (Surface Science Package), som tagit prover på månens yta. Mätningarna visar tydligt att det finns vätska på Titan. Det rör sig emellertid inte om vatten, som på jorden, utan om metan. Metan är en enkel organisk förening som kan förekomma i gas- eller vätskeform på Titan, där temperaturen ligger på under -170 °C.

Titans floder och sjöar tycks för närvarande vara uttorkade, men det kan ha regnat för inte så länge sedan. SSP-instrumentets mätningar av hur sonden minskade sin hastighet och av själva nedslaget tyder på att det under månskorpan finns ämnen som har samma konsistens som lös sand. Det kan bero på att metanregn har fallit över månens yta under mycket lång tid eller att vätska har stigit upp mot ytan.

Enligt de två mätinstrumenten GCMS och SSP trängde metangas upp ur månskorpan när hettan från Huygens värmde upp marken under sonden. Detta stärker teorin om att metan är det ämne som främst påverkar Titans väderleksförhållanden och geologi. Gasen ger upphov till moln och nederbörd som eroderar ytan.

På radiometerns bilder av ytan syns dessutom något som ser ut som små runda kiselstenar på en uttorkad flodbädd. Spektrala mätningar antyder emellertid att det rör sig om smutsig is snarare än kiselsten. Det är den låga temperaturen på Titan som gör isen hård som sten.

Marken på Titan tycks till viss del bestå av avlagringar från nederbörden som fallit från det organiska dis som omger planeten. Det mörka ämnet faller ned från höga höjder i atmosfären i samband med metanregn och samlas i flodbäddarna. Avlagringarna förklarar till viss del de mörka områden som kan ses på radiometerns bilder.

Forskarna har även funnit argon-40 i Titans atmosfär. Denna viktiga upptäckt tyder på att det har förekommit vulkanisk aktivitet på Titan. Vulkanerna tycks dock ha spytt ut is och ammoniak i stället för lava som på jorden.

Trots att många av de geofysiska processer som äger rum på jorden också sker på Titan är de kemiska ämnena olika. Titan har flytande metan i stället för flytande vatten, is i stället för kiselsten, kolvätepartiklar i atmosfären i stället för föroreningar och mycket kall is i stället för lava.

I Titans fantastiska värld sker alltså geofysiska processer som liknar dem på jorden, men under helt andra förhållanden och med andra ämnen.

”Vi är verkligen glada över resultaten. Forskarna har arbetat konstant hela veckan eftersom Huygens data är så spännande. Det här är emellertid bara början. Huygens mätningar kommer att sysselsätta forskare i många är framöver”, säger Jean-Pierre Lebreton, som är forskare och ansvarig för Huygensprojektet på ESA.

Cassini-Huygens är ett samarbete mellan NASA, ESA och den italienska rymdstyrelsen ASI. Raketdriftslaboratoriet JPL på California Institute of Technology i Pasadena driver projektet på uppdrag av NASA:s rymdforskningsinstitut i Washington, Office of Space Science. JPL har designat, utvecklat och byggt Cassinisonden. ESA ansvarar för Huygenssonden.

För mer information, vänligen kontakta:

ESA Media Relations Division
Tel: +33(0)1 53 69 7155
Fax: +33(0)1 53 69 7690