Christer Fuglesangs nyhetsbrev, nr 13 - STS-128

För några timmar sedan landade rymdfärjan Discovery på Kennedy Space Center i Florida, efter ett väl utfört uppdrag STS-119 / ISS-15A. Därmed är hon nu ”vår” rymdfärja och förberedelserna för att göra i ordning henne för STS-128 börjar nästan omgående. Precis hur lång tid markstyrkorna på KSC behöver för detta får vi nog veta om någon, eller några, veckor och därmed förmodligen även ett nytt planeringsdatum för starten.

En annan osäkerhetsfaktor har också försvunnit: det är nu klart att när Atlantis med Hubble-uppdraget STS-125 startar (planeras till 12:e maj) kommer Endeavour stå redo på den andra startplattan ifall Atlantis skadas och en undsättning måste till. Detta underlättar hela logistiken på KSC och någon försening för oss p.g.a. andra komplikationer i samband med detta blir det inte heller. Efter Atlantis flygning till Hubble är det bara att invänta Endeavours planerade färd den 12:e juni med STS-127 / ISS-2J/A – och därefter är det vi på STS-128 / ISS-17A som är ”prime crew”!

Den nyss avslutade STS-119 blev en mycket lyckad flygning, bortsett från att en stuvningsplattform på utsidan inte ville fälla ut sig – trots försök under två olika rymdpromenader. Nu har de sista solpanelerna på ISS kommit på plats och rymdstationen ser äntligen ut som den gjort på så många illustrationer under lång, lång tid. Det är drygt tio år sedan ISS:s första modul skickades upp, i november 1998. Som vanligt gjorde rymdfärjan ett varv runt rymdstationen efter avdockning och tog spektakulära bilder (se bilder). Den trilskande stuvningsplattformen behövs inte förrän tidigast i slutet av året, då STS-129 kommer upp med reservdelar för eventuella framtida reparationer som ska lagras där. Så det finns gott om tid att fixa problemet med plattformen – och vem vet, kanske blir det vi på STS-128 som får greja det till slut.

Hela besättningen har varit på KSC för att titta på Leonardo, d.v.s. vår MPLM (se nyhetsbrev 14/2) och en del av allt det som ska packas in i den. Under en s.k. ”bench review” (bänkgenomgång) så ges en möjlighet att för allra sista gången (vilket för oss ofta också är den enda gången) få ta en titt på grejor som ska packas in i rymdfärjan, eller i det här fallet MPLM:n som sedan monteras i vårt lastrum.

Det var allt ifrån mat till rymdstationsbesättningarna till ny experimentapparatur och en gyroanläggningsreservdel samt två nya GPS-antenner som vi ska jobba med under sista rymdpromenaden. Framför allt de sista sakerna var Danny och jag mycket intresserade av, ty det här var vår enda chans att få se de ”riktiga” sakerna. I poolen tränar vi ju på modeller och de är sällan helt exakta. Det kommer att bli ungefär en bänkgenomgång i månaden, allt eftersom saker blir färdiga och ska stoppas in på plats i Leonardo. Det som packas in nu först kommer man sedan inte åt förrän vi stuvar fram allt uppe på ISS.

Inför varje rymdfärjeflygning erbjuds, eller kanske snarare tillfrågas, besättningarna om de vill delta i olika medicinska experiment. För flera månader sedan fick vi en genomgång av alla experiment som skulle kunna genomföras under STS-128 och sedan fick vi anmäla vilka var och en var intresserad av. Totalt var det sju stycken och jag sa att jag kunde delta i alla, men det tyckte befälhavaren var att ta i, så nu är jag försökskanin på sex experiment. Några är tämligen triviala, t.ex. ett som registrerar hur mycket vi sover. Det görs dels med en rörelsekännare som jag ska bära på vänster arm, dels med en loggbok där jag för in uppgifter om när, var och hur jag sover varje natt. Ett annat experiment studerar immunförsvarets nedsättning i rymden med dagliga salivprov samt ett blodprov mot slutet av flygningen.

Andra experiment är besvärligare, men involverar bara datatagning före och efter flygningen. Speciellt två experiment som bägge kommer från ESA och bägge studerar olika effekter av hur balanssinnet påverkas av tyngdlösheten. De har de imponerande namnen ”Otholith Assessement During Post-flight Re-Adaptation” resp. ”Ambigous Tilt and Translation Motion Cues after Space Flight”, men kallas bara för Otholith och ZAG, kort och gott.

I torsdags genomgick jag den första datatagningen för ESA-experimenten – vilket också fungerade som träning för dem. Först fick jag sitta i en ”släde” i ett mörkerrum, som körde fram och tillbaka och lutade mig framåt och bakåt. Sedan var det dags för en snurrstol (centrifug) där jag satt fastspänd i en halvtimme och snurrade som bäst i nästan 70 rpm (400 grader per sekund). Samtidigt åkte stolen sidlänges och lutade åt sidorna fram och tillbaka. Min uppgift under alla dessa rörelser var att rapportera hur jag uppfattade rörelserna, var min subjektiva lodrätslinje var samt ibland försöka motverka rörelserna med en joystick. Jag ska erkänna att i slutändan började visst illamående ge sig till känna. Det blir två datatagningar till före start och sedan fyra gånger efter landning för att studera hur balanssinnet återhämtar sig. Redan några timmar efter landning görs första snurrstolsexperimentet. Helt klart är det roligare att snurra t.ex. en frisbee än att bli snurrad själv, men vad gör man inte för vetenskapen :-)

Bästa hälsningar

Christer