ESA:s Generaldirektör ger sina tankar på Apollo 11-jubileet

Jean-Jacques Dordain, ESA:s generaldirektör, för 40 år sedan landade människan på månen. Vad innebar detta?

Vad det innebar då? Då innebar det att USA:s teknologi var bättre än Sovjets eftersom det var USA:s flagga som placerades på månen. Men idag tror jag att vi kan se det i ett helt annat ljus. Det faktum att det var USA:s flagga som först restes på månen är inte längre det viktigaste. Jag tror det som var viktigast och som man kommer att minnas i framtiden, är att astronauterna upptäckte planeten jorden och de såg jorden som en liten golfboll som flöt fram i universum. De kunde föra med sig tillbaka till jorden en insikt om att vår framtid är global, och att vi måste se på jordens framtid från en global synvinkel, inte ur individuella perspektiv. Detta är vad månlandningen betyder idag, vilket i hög grad skiljer sig från dess innebörd för 40 år sedan.

Kommer människan att återvända till månen, och i så fall, när och hur?

Ja, jag är säker på att människan kommer att återvända till månen. Det är bara tre dagars resa till månen från jorden, samma tid det tog att resa från Paris till Marseille för lite över hundra år sedan, så jag ser ingen orsak till varför vi inte skulle återvända till månen. Men syftet skulle inte längre vara att ställa en flagga där. Målsättningen skulle vara att använda månen som en naturlig del av vår närmiljö för att göra vetenskapliga framsteg, eller för att bygga ett varningssystem mot asteroider eller andra hot mot jorden. Man kan också tänka sig att använda månen som en källa av resurser som kan hämtas hem till jorden. Som jag ser det är månen helt enkelt en naturlig del av vår närmiljö och jag är säker på att människan kommer att återvända till månen. Men vi kommer då att åka tillsammans och inte som en del av en tävling mellan två konkurrerande länder.

Kommer Europa att återvända till månen, och i så fall, när och hur?

Jag tror att Europa kommer att ha en roll i en sådan internationell utforskning av månen, men hur, det vet vi inte än. Det är beslut som politiker måste fatta, det kan inte organisationen göra, på grund av att Europa idag är beroende av andra för att transportera astronauter till månen. Och eftersom vi är beroende kan vi inte ta några egna initiativ. Vi kan bara bidra till ett utforskningsprogram som USA tar initiativ till. Europa kan definitivt bidra med intressant teknik på områden där jag vill hävda att vi är bäst i världen, men det skulle inte handla om att ta ett eget initiativ. Förstahandscenariot är alltså att Europa bidrar till ett utforskningsprogram under amerikansk ledning.

Det finns ett andra scenario där Europa bygger upp kapacitet och kompetens för att ta egna initiativ. Men detta är ett helt annat scenario eftersom det för det första kräver att Europa utvecklar nya förmågor, i synnerhet ett nytt transportsystem för astronauter. Detta kräver politiska beslut på hög nivå och även politiska diskussioner om Europas plats i ett program för att utforska månen.

När? Som jag ser det beror detta i huvudsak på de planer som USA har. För närvarande planerar USA att ha en besättning på månen 2020. Jag tycker dock inte att datumet är den viktigaste faktorn. Vi talar inte längre om en tävling, vilket innebär vi har tiden på vår sida. Om det inte sker under 2020 kanske det blir under 2025 – det spelar egentligen ingen roll. Om hundra år kommer ingen att bry sig om ifall vi återvände till månen år 2020 eller år 2025, och det är därför som vi inom ESA prioriterar vetenskap och kortsiktiga tjänster för invånarna mycket högre. Men jag är helt övertygad om att människan kommer att återvända till månen – om 10 år eller om 20 år, det har inte så stor betydelse.

Men i en situation där det är svårt att få loss pengar, varför spendera dem på månen?

Av flera anledningar. För det första kan inte jordens långsiktiga framtid överblickas utan att ta hänsyn till vår miljö, och i denna miljö ingår månen och Mars. Planeten jorden är inte isolerad och vi kan inte fundera på dess framtid i total isolation. Den första anledningen är alltså att förbereda för den långsiktiga framtiden. Den andra anledningen är att utveckla innovativ teknik. För att resa till månen måste vi utveckla en rad tekniker som ännu inte är tillgängliga, som exempelvis återvinning. Vi kan inte ta med oss varje liter vatten, varje liter syre och varje kilo mat till månen som astronauterna behöver för att leva där. Detta innebär att vi så långt möjligt måste återvinna resurser på månen för att producera vatten och syre och odla växter. Och dessa typer av tekniker, som vi arbetar på just nu och som är nödvändiga för en månbas, kommer att få stora konsekvenser för hur vi använder resurser här på jorden. Och den tredje anledningen är att vi måste erbjuda yngre generationer spännande utmaningar för att vi ska kunna locka de bästa talangerna till vetenskap och teknik. Tråkigt nog verkar begåvade unga människor i de flesta industriländer inte särskilt intresserade av dessa områden, men jag är övertygad om att denna typ av projekt kan bidra till att väcka deras intresse.

Var befann ni för 40 år sedan när människan landade på månen och vad tänkte ni då?

Jag kommer mycket tydligt ihåg att jag tillbringade natten framför min TV. Jag minns också att jag tog min ingenjörsexamen vid middagstid den 20 juli och för att fira åkte jag på semester. Den natten befann jag mig i en liten by i sydvästra Frankrike och tittade på TV. Just då var det som en dröm för mig, en teknisk bragd, och jag är inte helt säker på att jag till fullo förstod alla implikationer av det jag upplevde. Jag tror att jag bara njöt av händelsen utan att egentligen lära mig så mycket av den. Men jag hade samtidigt blivit ingenjör och kunde arbeta inom rymdområdet. Och här är jag nu – fortfarande i rymden!

Tack så mycket.