Vandrande jättar utesluter inte jordlika planeter
När astronomerna insåg att den beboeliga zonen i många planetsystem korsats av en eller flera vandrande jätteplaneter tidigt i sin historia så sjönk förhoppningarna att hitta jordlika planeter runt andra stjärnor. Nya resultat visar dock att situationen inte är så dyster.
För femton år sedan trodde astronomerna att de planetsystem som fanns runt andra stjärnor i mångt och mycket liknade vårt planetsystem. Längst in fanns det steniga, relativt små planeter. Längre ut jätteplaneter som mest bestod av gas. Längst ut fanns isvärldar.
Nu vet man att den bilden är fel. De flesta planeter som hittats är jätteplaneter som ligger nära sin huvudstjärna, ibland betydligt närmare än Merkurius ligger vår sol.
Visserligen finns det observationstekniska urvalseffekter som gör att dessa planeter är lättare att upptäcka, men det är nog inte hela sanningen.
– Det är sannolikt en genuin effekt, säger Samuel Regandell, som forskar på planetbildning vid Uppsala universitet. Rätt många system har nog en sådan här "hot Jupiter".
Jättar rör om i grytan
När astronomerna fick klart för sig att denna typ av planeter var vanliga så orsakade det viss bestörtning, eftersom dessa system uppenbarligen var väldigt olika vårt eget solsystem. De teorier som presenterades för hur dessa jättar hamnat så nära sin sol verkade göra jordlika planeter rätt ovanliga.
En jätteplanet borde bildas ganska lång ut i ett solsystem i vardande. Där finns mer materia att ta av helt enkelt. För att få dessa jättar att hamna nära sin sol verkade friktionsmekanismer som gjorde att den nybildade jätteplaneten vandrade inåt tidigt i planetbildningsprocessen som en rimlig förklaring.
Detta var inte goda nyheter för en jord som höll på att växa till sig innanför den vandrande jätten. Den skulle endera tryckas in mot stjärnan och sluta sina dagar som en rödglödgande stenklump eller slungas ut mot systemets ytterkanter.
– Men de forskningsresultat som de amerikanska astronomerna nu visar säger att vandrande jätteplaneter inte nödvändigtvis utesluter att det kan bildas jordlika, vattenbärande planeter på ett behagligt avstånd från sin sol, säger Samuel Regandell.
I de simuleringar de amerikanska astronomerna gjorde producerade hälften av systemen planeter där liv skulle kunna trivas.
Darwin kommer att skingra osäkerheten
De nyss publicerade modellerna verkar istället peka på att en stor andel av protoplaneterna i gasdisken överlever jättens vandring och ändå kan bilda jordlika planeter utanför jätten.
Resultaten är – om de visar sig stämma – ganska viktiga för förutsättningarna för liv i universum. Samuel Regandell gissar att i de flesta planetsystem så vandrar jätteplaneter inåt i någon utsträckning tidigt i planetbildningsprocessen. Hur mycket är dock osäkert.
– Vi vet väldigt lite om planetbildningsprocessen egentligen. Det beror till stor del på att det är svårt att se planeter och de skivor de bildas ur.
Han är dock optimistisk inför framtiden.
– ESA:s Darwin, som enligt planerna ska upp om ungefär ett decennium, kommer att ge oss mycket mer detaljer.
Samma sak gäller NASA:s Terrestrial Planet Finder, TPF, som dock stött på finansieringsproblem. Till någon av dessa kommer upp får vi nog nöja oss med indirekta observationer och datorsimuleringar.
