Bottenrekord för vinterisen
Inte sedan man började mäta har det varit så lite is i Östersjöområdet som i vinter. Det följer mönstret från de senaste 20 åren. Den ringa isutbredningen ställer bland annat till problem för sälarna.
Vintern 2007/2008 var en rekordvinter ur issynvinkel. Aldrig förr sedan mätningar startade i början av 1900-talet har det varit så lite is i Östersjöregionen. Vid nyår fanns det vara is i norra Bottenvikens skärgårdar. När kylan väl kom var det redan på god väg att bli vår. Isens maximala utbredning inträffade därför ovanligt sent, den 25 mars, och den nådde inte upp i närheten av normala nivåer.
Hälften av en lindrig isvinter
En normal vinter täcker isen ungefär 150 000 kvadratkilometer. Den gångna vintern var den siffran endast 49 000 kvadratkilometer.
– Allt under 100 000 kvadratkilometer räknar vi som en lindrig isvinter. Nu var det mindre än hälften än det, säger SMHI:s Torbjörn Grafström.
Han är marinmeteorolog på SMHI:s avdelning för operativ oceanografi och arbetar bland annat med kartläggning av isens utbredning.
För att kunna kartlägga isen spelar satelliter som ESA:s miljöövervakningssatellit ENVISAT en viktig roll. Torbjörn Grafström om hans kollegor använder bland annat data från ENVISAT:s ASAR-instrument – Advanced Synthetic Aperture Radar – som levererar radarbilder med hög upplösning.
– Det är viktigt att kunna använda dessa bildtyper eftersom de är oberoende av vädret. De levererar data även om det är molnigt och dåligt väder, säger Torbjörn Grafström. Vi kompletterar sedan med observationer på plats från isbrytare, handelssjöfart samt från isobservatörer på land, mestadels lotsar och personal på Sjöfartsverket.
Svårare för sälarna
Kombinationen varmt väder och lite is gjorde att issäsongen även slutade ovanligt tidigt – två veckor tidigare än normalt. Det varma vädret gjorde även att isens kvalité var mycket dålig denna vinter. Detta märktes exempelvis på var vikarsälen valde att föda sina ungar på. Normala isvintrar föder de ute till havs, långt ifrån fastlandet och de flesta rovdjuren. Denna vinter var de tvungna att dra sig närmare land, där det fanns fast is. Där är också risken för rovdjur betydligt större.
Trend de senaste 20 åren
Förra vintern blev i och med det till en i en nu ganska lång rad isvintrar som klassificeras som lindriga. Under åren 1989, 1990, 1992, 1993 och 1995 var isens maximala utbredning under gränsen, det vill säga det fanns mindre än 100 000 kvadratkilometer is i Östersjöområdet.
– Sedan de stränga isvintrarna 1985, 1986 och 1987 har det oftast varit väldigt lite is. Under de tjugo åren är det bara tre vintrar som orkat över gränsen för vad som räknas som en svår isvinter – dryga 190 000 kvadratkilometer. Medeltalet av isvintrarna sen 1987 har varit på gränsen till eller strax under gränsen till lindrig.
Förmodligen är detta något vi får vänja oss vid, om klimatexperterna räknat rätt.
– Samtidigt kan man inte friskriva sig från besvärliga isvintrar. Men de kommer mer sällan. Hur svår en vinter blir beror på var kalluften hamnar under vintern – Kanada, Skandinavien, eller Sibirien? Trots en hög medeltemperatur kan vi få kalla perioder ändå.
