2010 det varmaste året – åtminstone hittills
De första sex månaderna av 2010 är det varmaste första halvår som någonsin uppmätts och temperaturen har nu varit över snittet för de senaste hundra åren i 304 månader i rad. Istäcket i Arktis var dessutom det lägsta någonsin vid halvårsskiftet. Tack vare ESA:s Cryosat-2, som nu har levererat sina första data till forskare, kommer vi nu att få bättre möjligheter att se hur de ökande temperaturerna påverkar de enorma istäckena på Grönland och Antarktis.
Jordens medeltemperatur har aldrig varit så hög ett halvår sedan temperaturer på allvar började mätas 1880 som det första halvåret 2010. Fyra av halvårets sex månader – mars, april, maj och juni – har varit rekordvarma, vilket gör att 2010 redan överträffat det tidigare rekordåret 1998 i flest antal rekordvarma månader.
Skillnad på väder och klimat
Statistiken för 2010 visar också på hur stor skillnad det kan vara på väder och klimat. Medan det första halvåret varit rekordvarmt globalt sett så halvåret varit det kallaste i Sverige sedan 1987. Det beror på att vädret påverkas kraftigt av hur värmen och kylan råkar fördela sig över jordytan, medan klimatet enkelt uttryckt är summan av allt väder över hela jorden.
Temperaturen på jordytan i juni 2010 var 16,2 grader, vilket är den högsta medeltemperaturen för juni månad som uppmätts. Det är 0,68 grader över 1900-talets medel på 15,5 grader. Decenniet 2000–2010 är det varmaste decenniet någonsin och de tio varmaste åren har alla inträffat de senaste femton åren. Ytterligare ett tecken på de stigande temperaturerna är att Jakobshavnsglaciären, en av Grönlands – och därmed världens – största glaciärer dragit sig tillbaka närmare en mil det senaste decenniet, och närmare femtio kilometer sedan 1850. Det grönländska istäcket beräknas ha tappat 1 500 kubikkilometer is sedan 2000, i sig tillräckligt för att höja havsytan en halv centimeter.
Satelliter viktiga vakthundar
Satelliter är oumbärliga för att forskarna ska kunna samla in de data som krävs för att de ska kunna hålla koll på förändringarna i jordens klimat. I synnerhet gäller det för områden som är otillgängliga eller där klimatet gör att det är svårt att upprätthålla väderstationer. ESA:s jordobservationssatelliter ERS-1 och ERS-2 som sändes upp 1991 respektive 1995 har tillsammans med ESA:s miljösatellit Envisat lämnat viktiga bidrag till klimatforskningen.
– Data från ERS-2 och Envisat har satt Europa i den absoluta framkanten av atmosfärsforskningen, sa professor John Burrows, vid ESA:s Living Planet Symposium tidigare i sommar. John Burrows är ledare för Institute of Remote Sensing/Environmental Physics vid Universitetet i Bremen.
Nu har klimatforskarna dessutom fått ett nytt rekordskarpt instrument till sitt förfogande i ESA:s issatellit Cryosat-2, som sändes upp för tre månader sedan. Cryosats uppgift är att mäta vad som händer med isar över hela jorden med en större noggrannhet än någon tidigare satellit. Satelliten är nu i den slutliga valideringsfasen, och den första laddningen data har släppts till er urval forskare.
Svenska Odin har levererat längsta serien
Som det ser ut är kvaliteten på de data som Cryosat-2 levererar lika bra eller bättre än forskarna väntat.
– Vi är mycket upprymda över detaljnivån i de data vi får, säger Richard Francis, ESA:s projektledare för CryoSat-2. Vi ser saker som vi inte hade väntat oss att se. Sverige deltar aktivt i insamlingen av data till klimatforskarna. Den svenskbyggda Odin-satelliten levererar fortfarande, långt efter det planerade slutdatument för uppdraget, värdefulla data om ozonet i jordens atmosfär. Vid det här laget har Odin med ganska bred marginal levererat den längsta dataserien för just ozonskiktet.
