Astronauternas avskedsföreställning

Christers Fuglesangs och hans amerikanska astronautkollegors sista dag i Sverige inleddes med ett besök på Chalmers. Den fullsatta kårhusaulan fick vänta ett tag på rymdfararna eftersom media hade lagt beslag på dem först.

– Men nu kan vi börja den här morgonsamlingen, för nu har jag sett dem i trappan, sa Björn Jonson från Chalmers och Göteborgs universitets Fysikcentrum, och den som inledde evenemanget.

Han introducerade också konferencieren Marie Rådbo, astronom och populärvetenskaplig författare av rang. Hon reflekterade över vilken effekt Christer Fuglesangs rymduppdrag haft i Sverige.

– För femtio år sedan, 1957, klev människan in i rymdåldern i och med Sputnik 1. Tolv år senare, 1969, landade Neil Armstrong och Buzz Aldrin på månen. Men det var nog först i december 2006 som rymdåldern på riktigt allvar kom till Sverige.

Sist i en lååång kö

Till publikens jubel ropade Marie Rådbo så in astronauterna – Robert "Beamer" Curbeam, Mark Polansky, Christer Fuglesang, Nicholas Patrik och Joan Higginbotham, samt deras astronauttränare Christy Hansen. Efter att befälhavaren Mark Polansky introducerat besättningen turades de om att kommentera den film om uppdraget publiken fick se.

– Här ser ni vårt uppdragsmärke, berättade Nicholas Patrick. De designas alltid av besättningen. Det är för att det är den viktigaste detaljen – att få sitt namn på ett märke!

Robert Curbeam berättade om när de kopplade om rymdstationens elsystem under rymdpromenaderna.

– Det var bitvis rätt besvärligt. Vi var tvungna att flytta på delar som satt fast i stationen för att komma åt alla kontakter.

Känslorna när de väl landat och uppdraget var färdigt var blandade, berättade Mark Polansky.

– Å ena sidan var vi väldigt lyckliga att vara nere på marken. Å andra sidan var det lite deppigt. Vi hade tränat så länge och nu var det slut. Så nu står vi sist i en väldigt lång kö för att få komma upp igen ...

Rymdmaraton

Under den efterföljande frågestunden fick publiken bland annat veta att den nödvändiga träningen i rymden har sina sidor.

– Viktlösheten gör att eftersom svetten inte har något "upp" att dunsta till eller "ner" att falla så bildar den istället små pölar på huden, så kroppen har svårare att kyla av sig, berättade Nicholas Patrik.

Joan Higginbotham berättade att starten var som att ha en elefant på bröstet, medan Robert Curbeam berättade att även om saker och ting var viktlösa i rymden så var de definitivt inte masslösa, så stora saker var fortfarande jobbiga och besvärliga att flytta.

– Det är ju som att leva i en fysiklärobok!, sa Marie Rådbo.

Marie Rådbo berättade sedan för publiken att besättningens sjätte medlem, Sunita Williams samma dag skulle springa Boston maraton. Detta trots att hon fortfarande var kvar på ISS, eftersom hon stannade kvar som medlem i rymdstationens besättning när Discovery återvände till jorden. Hon sprang de 42 kilometrarna fastspänd på det rullband astronauterna i stationen tränar på. Bredvid sig hade hon en bärbar dator som visade direktsända bilder från loppet, där hennes bland annat hennes syster deltog.

Marie Rådbo frågade Christer, som själv är gammal maratonlöpare, om han trodde att Sunita skulle springa fortare eller långsammare i rymden.

– Det beror på hur de satt upp det på stationen, svarade Christer.

Det visade sig senare att det gick lite långsammare för Williams att springa ett rymdmaraton än ett mer jordnära, då hon sprang "i mål" på 4 timmar 24 minuter, att jämför med de 3:29 hon sprang Houston maraton på förra året.

Ett par minuter efter starten fick hon ett meddelande från markkontrollen som sa att de satt och hejade på, men att de enligt deras mätningar redan hade klarat av hela distansen.

Beamer fick slänga sig i väggen

Sista punkten på programmet i Sverige var nog den där det skrattades mest, både bland astronauter och andra deltagare. Det var vetenskapsfestivalens experimentverkstad, där vetenskap blir verkliga handgripligheter för barn i alla åldrar. Där bygger barnen spagettitorn med okokt spagetti och limpistol, elbilar, leker med vikter och hävstänger, och mycket, mycket mer.

Förtjusningen hos både barn och astronauter var stor när de åkte replinbanor, slängde sig i väggen och cyklade på bakhjulsstyrda cyklar. De fick också en möjlighet att kolla om rymdfärdigheterna satt kvar, eftersom IBM hade en station på experimentverkstaden där besökarna kunde få prova på att köra Discoverys och ISS robotarmar. Så Joan Higginbotham och Nick Patrick fick ta plats och visa vad de gick för, assisterade av Christer och Beamer.

– Och jag ska göra vad jag gjorde som befälhavare, sa Mark Polansky med myndig stämma, och gick omkring och förmanade sina besättningskamrater och hötte med pekfingret åt dem, hela tiden med ett brett flin på läpparna.

Överallt Christer Fuglesang och hans kollegor från STS-116 dykt upp har de mottagits som kungligheter, med autografjägare och digitalkamerabeväpnade beundrare i alla åldrar som följt dem i fotspåren. För ovanlighetens skull var det svensken i gänget, Christer Fuglesang, som var mest van med uppmärksamheten. De amerikanska astronauterna berättade att det i USA knappt är någon som känner igen dem, och att de överhuvud taget inte räknas som kändisar.

Men i Sverige var det annorlunda. Där blev de bemötta som om inte kungar och drottningar så i alla fall prinsar och prinsessor. I Sverige är det fortfarande Christer Fuglesang som är den ende kungen av rymden.