Satelliter visar vägen på Haiti

Jordbävningen den 12 januari på Haiti är en av de största humanitära katastroferna i modern tid. Som om det inte vore nog med de enorma förlusterna av människoliv som jordbävningen orsakade så förstörde den också mycket av områdets infrastruktur. Även själva geografin har fått sig en törn och kan idag avvika från den kartorna visar. Det gör att hjälparbetare kan ha svårt att ta sig fram till de som behöver hjälp.

För att bidra till att minimera dessa problem aktiverade de internationella insatsorganisationerna det internationella fördraget om rymden och stora katastrofer (International Charter on Space and Major Disasters). Det är en överenskommelse som initierades av ESA och den franska rymdorganisationen CNES år 2000.

Satellitdata till katastrofområden

Enligt överenskommelsen tillhandahåller medlemsorganisationerna satellitdata utan kostnad till katastrofområden över hela världen. Så fort överenskommelsen aktiverades så programmerade medlemmarna om sina satelliter för att så snabbt som möjligt kunna lämna färska och relevanta data på hur det faktiskt ser ut på marken i Haiti.

Dessa satellitdata används för att producera kartor över det drabbade området, kartor som ständigt uppdateras allt eftersom mer data blir tillgängliga. De hjälper räddningsarbetare att se vilka områden som är värst drabbade och att hitta framkomliga vägar genom de drabbade områdena. Bilderna gör också att det går att identifiera lämpliga platser att sätta upp räddningsläger som kan erbjuda tillfälligt boende och medicinsk hjälp till drabbade.

Fotografisk information och radardata

Radarsatelliterna kan se genom moln och kan därför leverera data oavsett väder. Det går också att använda radar för att identifiera risker för jordskred. I ett längre perspektiv kan radardata användas för att kartlägga deformationerna i jordskorpan som jordbävningen orsakat och på så sätt hjälpa forskarna att bättre förstå denna typ av seismiska händelser.

De satelliter som samlar data är bland annat ESA:s Envisat och ERS-2, Japans ALOS, den franska Spot-5, de amerikanska WorldView och QuickBird, Kanadas RADARSAT-2 och de kinesiska HJ-1-A/B. Satelliterna levererar både högupplösta fotografiska bilder och högupplöst radardata.

Ett fördrag med många medlemmar

Fördraget sattes officiellt i kraft 1 november 2000 som ett resultat av konferensen UNISPACE III. Första gången överenskommelsen aktiverades var under översvämningarna i Frankrike 2001. Den har sedan utnyttjats vid ett antal jordbävningar, oljeutsläpp, skogsbränder, tsunamis, vulkanutbrott, orkaner och andra katastrofer. Medlemmar i överenskommelsen är förutom ESA och CNES även den kanadensiska rymdorganisationen CSA, den indiska rymdorganisationen ISRO, US National Oceanic and Atmospheric Administration NOAA, den argentinska rymdorganisationen CONAE, den japanska rymdutforskningsbyrån JAXA, de brittiska rymd- och katastrofövervakningsmyndigheterna BNSC och DMC, US Geological Survey USGS och den kinesiska rymdorganisationen CNSA. Andra organisationer som arbetar med kartläggning via satellit samarbetar också, däribland FN:s UNITAR/UNOSAT och ett antal icke-statliga organisationer.